Bloggen bör läsas på egen risk. Det kan finnas texter som stör den KP-känslige. Den som tror att Sverige är ett fritt land, misstar sig å det gruvligaste. Sverige är inte vad det en gång varit.

fredag 12 januari 2018

Inte bara min farfar som håller på att dö

Ett samhälle skapat av högerpartiet "moderaterna" under tiden 2006 till 20014. Ingen som helst empati. Bara sänka skatten för mindre än en procent av Sveriges medborgare.


Rösten bär inte avsikten. Blicken fäster inte. Munnen rör sig, men de gutturala ljuden är det enda som frambringas. Handen pekar uppåt mot taket men faller då och då ner, helt enkelt för att han inte orkar hålla den uppe. Då slår han sig själv i ansiktet och grimaserar. Benen är smala som tändstickor. Han kan inte längre gå. Ansiktet är ihopsjunket och kindknotorna är framträdande, som en dödsmask i cancerns anlete.

I min mobil har jag en bakgrundsbild på när han så sent som för några år sedan var uppe på taket för att rätta till en takpanna. Då var han en krutgubbe. Min fina, envisa farfar. Mannen som ligger framför mig måste vara någon annan. Vi besöker honom varje kväll på korttidsboendet. Personalen är till största delen vänlig, omtänksam och tillmötesgående. De är riktiga änglar. Men det är något som inte står rätt till. En eftermiddag när vi kommer dit arbetar en timvikarierande sjukgymnast-studerande ensam på en avdelning som huserar patienter med så vitt skilda åkommor som benbrott, demens och palliativa insatser.

Hon är fantastisk, men det blev visst något fel i schemaläggningen och vikariepoolen är stängd, så hon har varit själv i några timmar. Under den tiden ska patienterna eventuellt gå på toa, bytas om, ges mat. Rast är inte att tänka på i ett sådant läge.

På tre dagar träffar vi tre olika sjuksköterskor vid i stort sett samma tidpunkt på dygnet. Ingen av dem är fast stationerad vid just den enhet som farfar ligger på. De kommer bara för att vi vill ge farfar smärtlindring i form av morfin.

På tredje kvällen kommer det en ny sjuksköterska. Då hon är tim­vikarie och inte vet låskoden till medicinskåpet kommer hon således inte åt morfinet. När vi påtalar att min fina farfar har enorma smärtor men aldrig klagar, får vi till svar att ”han måste säga till själv, vi kan inte ge honom morfin om han inte säger till”.

Att han är halvt dement och utan talförmåga är inte relevant. ”Men det är ju bra att ni är här så att ni kan säga till”, säger hon. Jag och mina anhöriga är där en timme varje kväll. Mig veterligen har farfar cancer de övriga 23 timmarna av dygnet.

För att öka morfindosen så måste man boka läkartid, något patienten eller de anhöriga själv måste göra då inga läkarbesök görs automatiskt för patienter på palliativa korttids­boenden. Detta är heller ingenting som personalen gör åt patienterna.

Eftersom farfar är trött orkar han inte alltid tugga. Då vill han inte ta sina alvedon i pillerform heller. Att brustabletter är ett effektivt sätt att lindra hans smärta verkar inte vara någonting som slagit någon. Eller så är brustabletter helt enkelt lite dyrare än vanliga piller.

Farfar har också liggsår, vilket inte är ovanligt om man varit sängliggande under en längre tid. När vi frågar ännu en timvikarie om det är som så att man kanske skulle smörja in hans liggsår för att förhindra ytterligare förslitningar får vi till svar att ”det är ingenting jag vet något om”.

Lite så känner jag också i sammanhanget. Jag vet inte om en timvikarie ska vara ensam under flera timmar med ett gäng äldre som har vitt skilda behov. Jag vet inte om det är normalt att det är en ny sjuksköterska tre dagar i rad vid samma tidpunkt. Jag vet inte om det är bra att spara in på brustabletter. Men jag vet att det inte var detta samhället som min farfar längtade till 1956 när han kom till Sverige som flykting.

Tänk på det vid valurnorna i höstens val. Låt oss slippa från detta usla skattesänkande högersamhälle!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar